Startsidan >

Aktuellt >

     Först och främst några bestående minnen:
Tele – vår norska guide. Hon gjorde ett fantastiskt jobb, alltid ett leende till hands, möjligen bittersött ibland, leendet, men det satt där.
Vädret – det började som svensk försommar och slutade med snudd på svenskt sommarväder.
Real de Faula – bästa banan av de sex vi spelade på sex dagar. Särklassig etta i vår interna ranking. Nicklaus-stämpel på designen.

Resenärer: Göran Stavås, Kjell Nilsson, Jan Collsiöö, L-G Åkerberg, Anders Westerberg, Johan Henrikson, Kenneth Jonasson, Arnfinn Gulliksen, Kjell Kjellman, Lennart Jelbe, Bertil Guslén, Gunnar Walldén, Tommie Gustavsson, Gunnar Säfsten.
Torsdag 22 februari.:
Under det att Arlanda-resenärerna hade en helt vanlig och tidig avresa (som möjliggjorde spel redan första dagen) hade de sex, med flyghamnen Kastrup som avstamp, redan från början reducerats till fem. Tågtrafiken ställdes in, vägarna bommades igen och Inge Gamming fastnade. Första dagen avslutades med middag på finhotellet Amerigo inne i Alicante. God mat, gott vin och tacktal på spanska av Johan Henrikson, som delvis bott i Spanien och skaffat sig kunskaper.

Fredag 23 februari: Golf mitt i stan.
Start på Alicante Golf Club, mitt inne i stan och omgiven av bostadshus hela vägen, har Seve Ballesteros haft ett finger med i leken. En S-formad damm visar hans signum. Flera fina golfhål, men ingen stor golfupplevelse. Detta förstärktes av golfbilstvånget. Golf ska gås och slås.
Första dagens tävling bestod av 9 håls poängbogey följt av 9 håls slaggolf. Detta påfund för att snabbt komma igång med tävlandet.
Resans förste vinnare blev Arnfinn Gulliksen, som påstod att det var första gången han höll ett tacktal. Lögnare! ”Sån tur jag har haft i dag…”, suckade han ursäktande. Turen skulle hålla i sig.
Resans andra vinnare var Anders Westerberg. Detta trots en svart katt och en drive som hamnade på en rullande cafébil, men lyckligtvis studsade rätt. Johan Henriksson vek en järn-4 runt ett träd och fick klara resten av veckan utan sin favoritklubba.
En lunch avåts på Sidi St Juan vid vattnet i Alicante. Suveränt hotell och fantastisk mat.

Lördag 24 februari: Den stora blåsningen.
Vi blåste i gång på Alenda Golf Club. Bokstavligt talat. I hård motvind började spelet med ett par 5-hål i uppförsbacke på vars topp, så att säga, vi möttes av en green som var sällsynt elak, både snabb och sluttande. Dubbelbogey var ett hyggligt resultat.
Detta hål följdes av ett par-3-hål och sen ett nytt par 5-hål, för säkerhets skull. Fortfarande i motvind.
Efter en timmas spel var man helt slut i huvudet (jo, jag vet vad ni tänker). Och då återstod 14 hål att spela.
Det slogs ut KN-märkta bollar (kan t ex tolkas som Kjell Nilsson) på asfalterade vägar, varpå bolljäveln rullade tillbaka hundratals meter. Det slogs bollar i raviner. Det osade svenska eder över den spanska nejden, där mandelträden stod i blom.
Banan var tämligen karaktärslös, men hade fina avslutningshål. Hålens ordningsföljd kommer att ändras efter om- och tillbyggnad.
Dagens man var Kennet Jonasson, som vann ganska överlägset i detta blåsta gäng.

Söndag 25 februari: En gyllene afton.
Spel på La Finca, en fem år gammal bana, där den engelske ägaren vinkade av oss på första tee.
Vill minnas att vi spelade en slags kombo-tävling: från resultatet första nio hålen (slaggolf) skulle du dra resultatet av de sista nio (poängbogey). Detta småländska påfund fick märkligt nog en smålänning som etta: Lars-Göran Åkerberg. Överlägsen etta, ska sägas.
Det var en fin bana, inbäddad i odlingar och nedklämd i en liten dal, vilket gjorde att det denna lite blåsiga dag, fanns hål som låg i lä, medan andra var rätt utsatta för vindarna.
Dagens clou var dock inte golfen utan Den Stora Måltiden, av vår norska vän Tele ordnad på gården El Palomaret, där det dukades fram en rustik asturisk lantbuffé.
Omständigheterna var sådana att folk sjöng, skrattade, åt, mumsade och mådde alldeles förträffligt. För eftervärlden ska vi återge denna hemska visa, sjungen av Gunnar Säfsten., framförd med finlandssvensk brytning. Melodin får ni ringa honom om (eller mig).

Han var stilig konduktör
Han var lång som en stör
Han drack brännvin
Och la sig där tågena kör

Numera är han rätt kort
Han har benena bort
Och han dricker bara
Invalid Port

Måndag 26 februari: Ett överraskande tacktal.
Vi hade övernattningsväskorna med oss i bussen denna morgon. Ni ska få veta varför.
Började med en timma i bussen till La Sella och ett utsökt Marriott-hotell utanför byn Denia, en bit norr om Benidorm. Här började vi med en lättlunch, c:a tre rätter bara. Här har Olazabal sina golffingrar med i banan. Vi gick först hålen 10-18, sen 1-9 – en delvis mycket trång avslutning. Vi spelade denna dag i lag och det blev mycket jämnt. Väl i bussen igen nämndes prislistan bakifrån. Till slut återstod bara ett gäng och då fick den utsedda lagkaptenen ta emot priset och hålla tacktal…Kjell Nilsson som individuellt räknat var sist denna dag. Så skiftande kan golflivet vara.
Undertecknad råkade vara först.
SEN hände det grejer. In i bussen med Sheraton och framför allt Westin Hotels i Real De Faula – några kilometer väster om Benidorm – som mål. Här är alla hus ett nybygge som kostat uppskattningsvis 2 000 000 000 kronor. Två miljarder.
Sheraton är lillebror, budgetalternativet, i sammanhanget.
Vi bodde på Westin i rum som finns levande i minnet ännu. Bara den rymliga klädkammaren (!) var imponerande. Resten var magnifikt.
Om aftonen denna inte helt vanliga måndag avnjöt vi en buffémiddag och somnade, jag lovar, gott.

Tisdag 27 februari: Banornas bana.
…varpå vi vaknade lika gott till veckans häftigaste frukostbuffé.
Därefter: Real de Faula Levante, en av två golfbanor på anläggningen. Den slingrar sig fram på höjderna utanför Benidorm, vars skyline är i sikte hela vägen. Banan är i princip trädlös, så linkskänslan var påtaglig även om själva vattnet (Medelhavet) var flera kilometer bort. Du har full koll på hålens alla svårigheter från tee. Klar vinnare i vår interna ranking.
Segrare för andra gången denna resa: Kennet Jonasson.
Däremellan har han också haft någon dal. Arnfinn Gulliksen har varit jämnare. Det blir en raffinerad avslutning sista dan.
På hemvägen stannade vi till för en sightseeing på Altea Hill. Ett underbart hotell och en ljuvlig lunch.

Onsdag 28 februari: Dramatiken uteblev.
Vi golfspurtade på ”hemmaplan” Bonalba, en riktigt trevlig bana.
Det ska sägas med en gång: dramatiken uteblev. Arnfinn påverkades inte av stundens allvar och var cool som en filbunke. Han vann till slut rätt överlägset alla sex dagarna sammanräknade.
I bruttotävlingen segrade Jan Collsiöö, alltid jämn både i spel och humör.
I nettotävlingen segrade också Collsiöö, vilket gjorde humöret extra jämnt denna dag.
Sen hade kluringen Åkerberg också ordnat en korthålstävling, där Arnfinn gjorde två birdies, ett par och en bogey – imponerande.
Vår veckolånga gemenskap avslutades på en av Teles favoritkrogar i Alicante, El Gourmet.
I baren stod ägaren, en spansk landslagsmålvakt i handboll från 70-talet, men jag kan inte tyda namnet jag har anteckat på ett ställe man inte bör anteckna på.

Torsdag 1 mars: Hemfärd.
Arlanda kallade de sina till tidig avfärd.
Vi andra – några i alla fall – vinkade av och sen gick vi till golfbanan och hann med en liten golfrunda innan avfärd på eftermiddagen. Detta givetvis med bistånd av allfixare Tele.
Medlemmar i Golfjournalisterna som har planer på resor (inte bara golf) till sydöstra Spanien, ska här inte tipsas utan närmast uppmanas att ta kontakt med Tele Eckhoff på mailadressen tele@spanskan.com. Det blir resan bara bättre av. Och kanske billigare.
Nedtecknat av Bertil Guslén. Bilder Jan Collsiöö. Reseledare: Tommie Gustavsson.

Gruppens ranking av banorna vi spelade:
   Bana              Snittpoäng
1. Real De Faula Levante 1,13
2. La Finca GC 2,33
3. La Sella GC 3,87
4. BonalbaGC 4,14
5. Alicante GC 4,67
6. Alenda GC 4,73.
Som synes en klar etta och tvåa, men sen är det mycket jämnt på platserna 3-6. Det ska inte tolkas som att 3-6 är svaga utan bara att de två första var jättebra.
 

 Till toppen av sidan