En högst personlig betraktelse .
     Av MATTS OLSSON
    -Fååååår..!
     Skriks det.
     -Idiot - här hojtar man ren!

Är svaret - med tillägget:
     -Din fårskalle!
     Det är jargongen när man slår snett på Björklidens golfbana.

Det är 37 år sedan jag checkade ut från Jägarskolan i Kiruna.

Åren har gått - medan tiden tycksha stått stilla.

Flygplatsen ligger på samma myr. I bussen in mot centrum lyser de gula träkasernerna i solen ungefär som den där julidagen 1970.

Enda skillnaden är att nu väntar inte den fruktade skolchefen Clarence Jonson på mig.
Han som hade rykte om sig att vara den tuffaste av alla tuffa när det gällde att ta hand om snorvalpar runt 20 år.

# Det var så långt ifrån en golfbana man kan komma.

Därför ler jag när vi glider igenom den stad som snart på grund av marknadskrafterna måste flyttas någon mil och där det står en skylt in till höger: Golfbana 4. Den fanns garanterat inte där när jag var här förra gången. Däremot en journalistskröna som berättades redan då:

# En mindre noggrann reporter skickades för att göra ett turistknäck i Kiruna och bifogade ett taxikvitto på ett antal kronor. Varpå den nitiske kamreren knockade honom direkt.

-Du ska veta att det existerar inte någon väg mellan Kiruna och Abisko - men det får gå för den här gången!

Landsvägen blev klar i början av 1980-talet. Det är via den vi tar oss de tio milen fram till Björkliden där vi checkar in på hotellet vid 19-tiden.

Här möter vd:n Jörgen Björnstad upp. Det visar sig vara en man klippt och skuren för sitt jobb. En organisatör  ut i fingerspetsarna och dessutom serviceminded. Ingen fråga är för liten eller stor visar det sig under de här dygnen.

# Efter en underbar middag som sig bör går i viltets tecken och med en panoramautsikt mot Lapporten som inte ens det mest färggranna vykort kan efterapa är vi redo för golf i midnattssol.

Pyttsan. När vi vid halv elva ska slå ut på första tee är solen i moln och vi tvingas genomlida merparten av de nio första hålen i hällregn.

Det är i varje fall ingen runda som skrivaren av de här raderna minns med välbehag. På Björkliden ska man ligga på fairway. Jag är mest ute i snåren. De gånger jag hittar bolluslingen är den i det närmaste omöjlig att få i spel igen.

# Jag går till sängs med 70 slag på nio hål som nackskott.

Frukost och vid tio dags för nio hål till. Samma slinga men med andra tees. Ett hål som i hällregnet var par 3 uppenbarar sig nu som ett par 4. Fiffigt att utnyttja en bana på det viset. Tyvärr har fairways inte blivit bredare under natten...

Möjligen har snödrivorna krympt något. Eller för att citera greenkeepern Magnus Stålnacke när jag slår ur på åttonde hålet.

-För två månader sedan var det fem meter djup snö här.

# Det ger en dimension av vilka element han slåss emot.

Däremot blir jag betagen av den storslagna naturen. Det kan inte finnas en vackrare bana i världen. Oavsett vilket hål man befinner sig på skulle bakgrunden kunna göra sig som omslag på vilken turistbroschyr som helst när det gäller fjällmiljö.

Det är bara att insupa allt det storslagna, glömma att spelet går knackigt och att det krävs gott flås för att ta sig runt. Björkliden är minst sagt knixig.

Golfbil är inte att tänka på. Inte ens vagn. Här är det bära som gäller - precis som tiden på Jägarskolan.

Eftermiddagen påminner mig ännu mer om lumpen. Vi skjutsas någon mil nordväst ut mot Riksgränsen för att ha en ”vandring i  lätt terräng” som det så förföriskt stod i inbjudan. Den består i att sedan jag var i de här trakterna förflytta 27 nyvunna kilon från 400 meters höjd till Låktatjåkko Fjällstation  belägen 1 228 meter över havsytan. På sju kilometer.

# I Alperna hade det varit en varningsskylt som angett lutningen i procent.

Vandringen underlättas  inte av att det börjar  regna efter halva sträckan och att den bitvis går i snö - men målgången är underbar. En ytterst välförtjänt öl i Sveriges högst belägna bar. Den smakar himmelskt! Precis som middagen efter bastun.

Den kryddas av att Stefan Bratt bjuder på en Jameson han fått eftersom han passerat fyra decennier i sitt liv just i dagarna. Möjligen planerar han för en lättare packning inför morgondagen - men ner flyger vi helikopter. Det ger mig nya minnen från jägarlumpen. På den tiden hade vi fem kronor om dagen i ersättning.

# Men om vi vid någon övning råkade ha lyckan att få flyga helikopter i stället för att hasa oss fram på Kronans plank till skidor i 30 minusgrader fick vi dessutom 40 kronor i risktillägg.

Det räckte gott och väl till en 75:a Brännvin Special som delades mellan oss åtta på logementet innan vi gick på Malmia för att ragga brudar... för att hamna i Vittangi eller någon annan närstädes by inom tio mil.

Åter till verkligheten. Efter helikopterfärden och lunch drar vi mot Narvik och Skjomen Golfpark som ligger drygt tre mil söder om LKAB:s utskeppningshamn.

I vår bil undrar vi var man kan bygga en golfbana när bergen sluttar rakt ner i vattnet och det nätt och jämt finns en mötesplats på den inte alltför breda och ömsom krokiga vägen.
Alla fjordar har dock sitt slut och framför oss ligger plötsligt en golfbana som gör mig andäktig.

# Det är som att komma in i en kyrka - eller kanske snarare ett bankpalats där de blågrå bergväggarna glänser i solen.

Gud eller mammon - vet inte vem som ger mig styrkan tillbaka men på ”hull en” - ett par 4 på beskedliga 310 meter gör jag birdie via drive, järn 8 och en putt på sisådär 2,68 i meter.

Plötsligt tappar jag kontakten med de två gudarna. Framför oss på ”hull 5” uppenbarar sig två damer som bjuder på jordgubbar och champagne.

-Slår jag åt skogen på det här hålet är det skumpans fel, säger jag så där lite på skämt men mycket mer allvar än tonen ger sken av.

Det gäller att driva över vattnet och som på alla hål på den här banan komma förbi den trädridå som banarkitekten har som sitt mantra.

-Ack, har du sett på fanden. Ballen ligger mitt på rota! Hojtar den ena av damerna.

Jag önskar att John Paramour eller någon annan regelguru vore på plats för att få fri dropp. Spanar men får stödja mig mot Ylva Larsson och Peter Ellqvist som går med mig i bollen.

# Vi kommer fram till att i så här seriösa tävlingar  spelar man bollen som den ligger. Speciellt om man startat med en birdie.
Strax efter 22 är vi ”hemma” i Björkliden igen. Prisutdelning och det är som vanligt: Leif Engberg snor den största och godaste påsen.

Så småningom bestämmer vi oss för att äntligen spela golf i midnattssol. Klockan 03.18 peggar vi upp - med två klubbor vardera i händerna. Vi spelar som gudar - om än från röd tee bland myggen.

Faktum är att just de här två timmarna är de enda under resan som de små jävlarna anfaller och irriterar oss.

# Kort frist till frukost. Sedan avresa till Jukkasjärvi för lunch och kommunen Kirunas största exportindustri frånsett järnmalmen och raketbasen Esrange. Ishotellet!

Imponerade hur man kan hitta en nisch och dessutom ha en sån framförhållning att man just nu presenterar Carl von Linnés i Lappland upptäckta blommor infrusna i is.
De han kartlade för snart 300 år sedan.

# I baren erbjuds Vargtass till det facila priset av 105 kronor. Den har aldrig serverats kyligare...
     FOTNOT: Vi såg varken en ren eller ett får under våra dagar norr om Polcirkeln. Bara en sån sak.
     BILDERNA: Överst Jörgen Andersson slår ut med lapporten i bakgrunden; mitten inte bara golf utan även fjäälvandring, blomexkursion mm; nederst Sture Carlbom och ett annat sätt att botanisera. FOTO: Stefan Bratt.
 

 Till toppen av sidan